Kulturell hållbarhet – vad kan konstfostran fostra hos en människa?

Recitationskonstnären och skådespelaren Inkeri Kivimäki arbetar vid Esbo arbetarinstitut som timlärare. Nedan följer hennes personliga berättelse om kulturens betydelse för människan och om hur kulturen vandrar från generation till generation. Texten illustrerar också vikten av konstfostran genom lärarens personliga erfarenhet.

 

Motivet för mitt skrivande är att bevara en kontaktyta med det levda livet och öka min tilltro till framtiden. Tilltro betyder också frihet, frihet att leva där ingen annan vet bättre vad som är bäst för mig.

Monologen Lehtorinrouva i Maila Pylkkönens samling Valta avslutas så här:

 

”Jag är en mellangeneration. Jag har inget att lära

mina barn.

De får sina själar själv.

Framtiden finns där för dem

naturlig, utan dramatik.

Historian är naturligt avlägsen för dem, deras fars arbete

liksom fädernas andra verk,

är det en historia. En rad böcker.”

Maila Pylkkönen, samlingen Valta

 

Samlingen publicerades 1962.

Texten gör mig nästan illamående. Men det är bra – att vara radikal är att gå till rötterna (från Juha Suoranas bok Radikaali kasvatus, s. 11). Så jag börjar med det som är början för mig.

Valokuva: Noora Siltanen

Min mor växte upp i hörnet av ett torp i en sjubarnsfamilj, där barnen turades om att gå i skolan under vintern eftersom det inte fanns tillräckligt med skor för alla. Min mors far var en respekterad bybo som försökte försvara de svagaste och därmed befäste de förtrycktas pedagogik även hos sin avkomma. Han använde sin helande kraft när det behövdes, utan att göra en stor sak av det. Han

lärde min mamma att läsa, så att hon varje kväll kunde läsa historier vid matbordet för hela familjen. När hon växte upp fick min mor gå på kvällsbjudningar på det villkor att hon när hon kom hem skulle framföra hela programmet med sånger och dikter för sina föräldrar som detta gav stor glädje. Med denna metod för konstfostran lärde sig min mor inte bara att uppträda, utan också att fly från konsumtion när till och med programmet från kvällsbjudningar återanvändes.

 

Eftersom min far var ättling till ryska flyktingar och min mor evakuerades från sitt hem i norra Karelen två gånger under sina barndomsår, växte i dem båda en djup vilja till fred och en önskan att hjälpa sina svagare. Vi barn fick från en mycket ung ålder delta i olika konstklubbar för att få upp ögonen för en värld av möjligheter. På så sätt fanns konsten hos oss som något som främjade en andlig tillväxt och fördjupade känslor, tankar och vilja.

Men när jag ännu i femårsåldern inte sjöng bestämde sig min pappa för att se om jag kunde lära mig att läsa upp dikter. Här är den första jag övade på:

 

Du bad mig att berätta en saga, min vän,

om ett fjärran land och en tapper prins.

Jag berättade den finaste sagan om hur den lilla prinsessan

blev tagen av en ond häxa till sin grotta; prinsen kom aldrig.

 

Lyckligtvis hittade mamma också dikten Hämähäkin häät (”Spindelns bröllop”) i min brors läsebok. Vi hade också en riktig diktbok, Lauri Pohjanpääs samlade dikter. Djurdikterna i den som jag övade på gav mig karaktär och självförtroende att göra mycket bra ifrån mig i skolan.

 

Föra sin död kände min far att det var viktigt att berätta för mig hur Tellervo Koivistos självbiografiska bok och Neil Hardwicks bok om utmattning hade gjort ett stort intryck på honom. Dessa verk, även om de endast delvis kan betraktas som konst, de är snarare kulturella verk, gav min fars barndom- och ungdomserfarenheter ord och meningar. Vid 70 års ålder kunde han äntligen säga tack och förlåt, då han bland annat hade fått insikt i varför han som barn inte hade kunnat gråta vid sin mors grav, trots att alla omkring honom tyckte illa om hans tårlösa ögon.

 

Under sina sista år ringde min far upp mig enbart för att säga att det viktigaste i uppfostran är att inrota värdet av skönhet i människan. Det viktigaste i mitt arbete som lärare i dramaämnen bör vara att framhäva betydelsen av känslor och att frigöra mina elevers känslomässiga uttryck. ”Denna värld drivs i slutändan av känslor.”

 

Just känsliga individer kan gagnas av konstfostran, till och med så att de mångfaldigar sig själva som personer. Konst- och färdighetsämnen bidrar till att bearbeta både våra fantasier och förmodad färdig kunskap. Via konstfostran kan man se på sin egenhet utan rädsla, ifrågasätta förväntningar som kommer utifrån och finna sin egen vilja och kraft att förverkliga sitt inre jag.

 

Poesins värld, som jag fick dyka in i när jag var liten, har blivit en skyddande del av min identitet. Det är intressant att tänka på att om språket är ett villkor för jag-medvetande, kanske kan poetiskt språk ha någon betydelse för kvaliteten på jag-medvetandet. Genom min recitationshobby hade jag många möjligheter till personlig tillväxt, kulturell utveckling och framgång även senare. Genom att uppträda och vara med i recitationskretsar lärde jag känna människor, blev snabbt social och fick uppskattning och knöt an till min omgivning via min talang.

 

Minna Canth skrev 1890 ”…Poesi skapar glädje, glädje skapar poesi. Och glädjen är nödvändig, välgörande för både själen och kroppen. Den som vänjer sig vid njutning från förädlande glädje dras inte längre till njutningar som skapar fördärv.”

Jag tror att konstfostran mer än något annat kan hjälpa en person att växa till just sin egen person.

 

Minna Canth skriver i sin presentation (Kodin suuret klassikot, Minna Canth, s. 396): ”Den själ som inte har annat än förnuft och kunskap förtvinar i sin torka. Ombytlig som en vindflöjel i sin tur är den som utan motstånd ger sig hän till känslor och fantasi. Men iskall och stenhård är det hjärta där viljans kraft ensam härskar.”

Det är intressant att filosofen Juha Varto också skriver om denna kyla (Isien synnit, s.108): ”Vi tänker till och med själv att vi behöver de medel som konsten ger oss för att bli av med den kyla som har fångat oss så att världen ger ett intryck av ingenting.”

 

När jag läser Juha Vartos bok Isien synnit, särskilt kapitlet Kaksi ghettoa, tänker jag på att min fars delvisa oberoende av gemenskapen och det sociala gjorde att han kunde ge oss barn utrymme att söka oss själva också genom konst och sticka ut som ansvarsfulla individer. Historian kunde lätt förnimmas vid vårt köksbord och ur den växte vår tro i

själfullhetens ideal.

 

Professorn i vuxenpedagogik Juha Suoranta har sagt: ”Kulturindustrin inkuberar inte guider till ett själfullt liv, inte heller en ny förmåga till moraliskt ansvar, utan uppmaningar att lyda dem på vars sida de största intressena finns.” Och det är därför konstfostran behövs för att förstärka människans intellektuella resurser och öka uthålligheten.

 

Mina föräldrars liv var ett slags konstpedagogiskt projekt, genom vilket historia blev för mig en naturlig stöttepelare med Kalevalas magi och gör mitt arbete som konstpedagog viktigt och berikande – jag är med och vägleder mina elever till kapital som inte kan köpas med pengar.

 

Text:

Inkeri Kivimäki

Recitationskonstnär, skådespelare

Timlärare vid Esbo arbetarinstitut

Print Friendly, PDF & Email