Handarbeten ger välbefinnande, upplevelser och färdigheter att skapa med händerna. Handarbetsundervisningen bidrar till gemenskap, delaktighet och tolerans och stärker tilliten till de egna färdigheterna. Kursverksamheten ger möjligheter till möten och skapar sociala nätverk.
Detta är de saker som gör livet värt att leva och vars stärkande ökar våra upplevelser av ett gott liv i all oändlighet.
Aija Rouhiainen, timlärare vid Arbetarinstitutet, Omnia håller kursen Vanhat vaatteet uusiksi (”Redesign av gamla kläder”) där allt ovan stående förverkligas. Samtidigt har studenterna möjlighet att dyka in i fascinationen med att piffa upp gamla kläder och lära sig att ge gamla kläder en ny chans.
Nästan allt går att göra med gamla kläder: du kan ändra plaggets storlek och användningsändamål, förnya efter nya trender, dekorera ett tråkigt plagg för att ge det ett nytt utseende och återanvända det gamla plaggets material i ett nytt plagg. Att lappa och laga kläder sparar på naturens resurser och är hållbar utveckling i sin bästa form.
Nedan berättar Aija hur handarbeten också kan ge sinnesro i livet.
SINNESRO GENOM HANDARBETE
Coronatiden överraskade oss alla. Ett osynligt hot och strikta sociala restriktioner steg in i våra liv. I medier har det skrivits mycket om hur människorna har upplevt tiden då världen krympte till det egna hemmet.
När jag läser om människornas ångest och erfarenheter är jag tacksam över en lycklig slump som min familj råkade ut för. Vi bor i ett flerfamiljshus från 1950-talet och i huset gjordes stambyte i början av året. Jag är verkligen händig av mig och kan göra mer än bara designa och sy nya plagg av gamla. Min man och jag bestämde att under tiden då vi inte kan bo hemma på grund av stambytet, skulle jag måla om hela vårt hem. Därmed tillbringade jag all min fritid hemma från mitten av februari. Med andra ord isolerade jag mig från andra redan då. Vårt hem fick ett nytt utseende och målandet förde bort tankarna från coronan och all ångest som den innebar. Jag målade alla ytor: dörrar, väggar och tak. Grundmålningen är enkelt och avslappnande, men dekormåleri kräver en stabil hand och mycket tålamod.
Jag har målat ett mönster på köksväggen baserat på mönstret från ett tyg från 1950-talet. Mönstret målades för första gången för 15 år sedan. I och med stamrenovering var vi tvungna att ta bort bänkskåpet under diskbänken och göra ett hål i väggen så att avloppsröret kunde monteras. Efter att entreprenören byggt upp väggen igen målade jag upp mönstret på nytt på väggen. Samtidigt fräschade jag upp den 15 år gamla målningen och målade också om resten av väggen. Jag fixade till den gamla målningen med 2–20 mm penslar! Mönstret är alltså detsamma men nu är färgytorna åter fräscha. Väggen är som ny. Min man och jag byggde nya träytor till en gammal stegpall och bytte ut den orangefärgade plasten. Metalldelarna spraymålade jag med en fräsch vit färg.
Lampskärmen fick på sig en kjol av gula plastpåsremsor.
Nu har vi packat upp även de sista flyttkartongerna och inrett vårt hem på i stort sett samma sätt som före stamrenovering: Här finns vintagemöbler och en väldigt nostalgisk atmosfär i 1950-talsanda. Alla möbler och lampor i vårt hem är begagnade. Den här gången har vi dock skalat ner vissa saker och skapat en enklare inredning. Det var ganska lätt att göra i samband med flytten (= först ut och sedan tillbaka hem). Man ser saker med nya ögon när man har varit borta hemifrån i flera månader. Den nya tydligare stilen syns kanske bäst i antalet prydnadsföremål och en ännu noggrannare placering av inredningselementen.
När jag målade vårt hem funderade jag på hur mycket jag tycker om att göra saker med händerna. Det blir underbart fräscht och fint när man målar och man ser slutresultatet ganska snabbt. Att måla mönster tar däremot mycket tid och man får vänta ett bra tag på det slutgiltiga resultatet. Då är det bra om man njuter av själva processen också.
Jag fördjupar mig med samma iver när jag ska sy om gamla kläder. Jag köper inga nya kläder (förutom underkläder) och jag gör om nästan alla kläder som jag fyndar på loppisar. Ibland tar det flera timmar innan man ser resultatet av sitt arbete, och därför måste man även gilla själva arbetet med plagget. Ibland är det svårt att göra om ett plagg, men då kan man utmana sig själv och så småningom glädjas åt att man slutfört projektet. Jag har märkt att för mig är handarbetsprocessen alltid lika viktig som ett bra resultat. I bästa fall ger handarbetet glädje och sinnesro.
Jag gjorde en svart jeanskjol för tre år sedan. Jag köpte vida jeans på loppis och färgade byxbenen svarta. Jag klippte delarna till kjolen av byxbenen. Jag gillar olika mönster och dekorerade kjoldelarna med mönster som jag klippte från en gammal läderjacka. Siffrorna på kjolen har en särskild betydelse för mig, eftersom jag har dekorerat kjolen med min egen, min mans och våra döttrars födelsedagar. Siffrorna kopplas samman av ett labyrintmönster av läder som täcker hela kjolen.
Jag har inte haft ett arbetsrum på nästan fem månader. Mitt arbetsrum ligger nämligen i samma bostadsaktiebolag som vårt hem. Som tur kommer jag ändå snart att kunna städa och ställa i ordning arbetsrummet så att ja kan arbeta där. Materialet står nerpackat i plastsäckar och -påsar i mitt arbetsrum och jag har märkt innehållet i alla knyten med tejp: elastiska material, bomullstyg, svart läder, kläder som väntar på att bli uppiffade och så vidare. Som tur litar jag på en hållbar stil i stället för mode; då känns även gamla loppisfynd fortfarande aktuella. Min återanvändningsblogg på adressen aijarouhiainen.blogspot.com har tagit en paus på grund av allt jäktande med renoveringen och flytten, men jag avser fortsätta att blogga så fort allt lugnar ner sig.
Jag hoppas att medborgar- och arbetarinstituten kommer att kunna återgå till kontaktundervisning igen på hösten. Jag hoppas att se dig på min redesignkurs – förr eller senare.
Aija Rouhiainen
Kläddesigner
Lärare i redesign
Bloggare
