Fältkurser i arkeologi öppnar nya möjligheter till ansvarsfullt tänkande och vetenskapligt lärande

Vi är alla en del av naturen, miljön och historien omkring oss. Historien har lämnat spår i landskapet men för många av oss är spåren för obetydliga eller svårbegripbara för att ses. Ändå är vår näromgivning full av fornlämningar som om vi ser efter noga kan ge oss en liknande inblick i vår plats i historien och kosmos som stjärnorna på natthimlen.

I många arbetar- och medborgarinstitut och i skolor erbjuds numera möjligheter att delta i fältkurser i arkeologi. Kursledarna är arkeologer med specialinriktning på att förmedla vetenskap till den stora allmänheten.  Esbo Arbetarinstitut var något av en pionjär i huvudstadsregionen och arrangerade fältkurser i arkeologi redan i början på 1990-talet.

Fortsätt läsa ”Fältkurser i arkeologi öppnar nya möjligheter till ansvarsfullt tänkande och vetenskapligt lärande”

Print Friendly, PDF & Email

Trosföreställningar, återanvändning och återvinning under stenåldern – En inblick i hållbar utveckling i Esbo under stenåldern

FM Jan Fast

Det finns över etthundra registrerade och skyddade fornlämningar från stenåldern i Esbo. Största delen av dessa är ännu oundersökta och minst ett lika stort antal väntar ännu på att bli upptäckta. Även inkommande sommar görs arkeologiska utgrävningar i Esbo.

I utgrävningarna som arrangeras av Esbo Arbis kan vem som helst delta. Under utgrävningsarbetet på en fyndrik stenåldersboplats i Kläppkärr nära Esbo gård framkommer dagligen hundratals fynd som för kursdeltagarna på en hisnande tidsresa till stenåldern.

De arkeologiska utgrävningarna som utförts i Esbo under snart 100 års tid har visat att stenåldersmänniskorna som bodde i området var både innovativa och tänkte framåt.

Bild 1. Skyddade stenåldersboplatser nära Esbo gård 2020. Boplatser som utmärkts med grönt har grävts ut eller dokumenterats av Esbo Arbis 1992-2020. Källa kyppi.fi

Bild 2. Stenåldersmänniskorna i Esbo levde nära och i symbios med havet.

Respekt för den omgivande naturen och stenålderns trosföreställningar gjorde att man var skötte om sina vardagliga föremål ”till den slutslitna sista biten”. Överflöd i form av fisk, vegetariska produkter eller kött torkades och lagrades. Knappt något användbart slängdes bort och av fångsten användes allt som kunde användas, som skinn, ben, horn, senor och förtåss kött.

Bild 3. En stenåldersyxas långa liv.

Vördnad för den levande omgivande världen ingick i de animistiska trosföreställningarna. Tanken av att alla ting hade en levande själ och att allt levde genomsyrade stenåldersbildens världsbild och fick hen att söka svar till existentiella frågor i naturen och naturfenomen. Som ett resultat av detta levde stenålderns Esbobor i en symbios med världen runtomkring.

Bild 4. En hällmålning från stenåldern i Kyrkslätt. En plats där trosföreställningar och verklighet möttes.

Även avfallshantering förekom i samband med stenåldersboplatserna. Ruttnande avfall grävdes ner i gropar för att förmultna. En del av ben och andra matrester som var för små för att kunna göras om till föremål brändes i öppen eld. Kanske ofta med tanke att ”ge tillbaks” det man tagit från den levande naturen.

Bild 5-6. Kruk- och benbitar från stenåldersboplatsen vittnar om avfallshantering och återvinning. Utgrävningarna fortsätter 2021.

Frågan om huruvida stenåldersmänniskan var bättre anpassad till sin omgivning än vi till vår egen dyker många gånger upp under utgrävningarna. Läs mer om Esbo Arbis arkeologiska utgrävningar i Esbo på Facebook och i Jan Fasts arkeologiblogg.

https://www.facebook.com/groups/365330554322395

http://janfast.blogspot.com/

Print Friendly, PDF & Email

Den ekosociala bildningens värden i invandrarungdomarnas utbildning

I utbildningen för invandrarungdomar (MANU) vid Omnia studeras finska på finska 24 timmar i veckan. Undervisningsgruppen består av två lärare i finska språket, en socialarbetare och en studievägledare. De studerande delas in i två grupper utifrån kompetensnivån, men grupperna arbetar ofta också tillsammans. Vid sidan av finska studeras samhällskunskap i utbildningen. De studerande får mycket stöd för det dagliga välbefinnandet under nio månader.

Att lära sig finska i MANU är en process där bekantskap, aktörskap och språkinlärning flätas samman. De studerande har inget gemensamt språk i början, så redan mötena under de första dagarna kräver att man accepterar både sig själv och andra och att man har medvetenhet om ett gemensamt mål. Lärarna och de studerande lär känna varandra mer och mer i takt med att språkkunskaperna utvecklas och genom arbetet tillsammans.

De studerande får så småningom, i sin egen takt, uttrycka sig själva och sina tankar. I stället för om undervisning borde man egentligen prata om att vi gå vid deras sida. Vi förbereder oss tillsammans på att gå och handla och besöka biblioteket. Vi förundras över det finska språkets och den finländska kulturens särdrag, såsom tystnad och lydnad. Vi förbereder oss på en anställningsintervju och planerar framtiden. Den studerandes behov och allt som han eller hon undrar över bestämmer riktningen på den väg vi tar.

Vi studerar i en gemenskap och uppmuntrar varandra. Under nio månaders tid hinner vi lära känna varandras vardag och liv i detalj. I början lär sig den unga att berätta om sig själv och öva på att sköta ärenden. I slutet av utbildningen diskuterar vi samhälleliga teman och de studerande lär sig att uttrycka och motivera sina åsikter. De unga lär känna sina rättigheter och skyldigheter i Finland. Att lära känna det finländska samhällets värderingar och seder påverkar de ungas tänkande. De unga lär sig att jämföra olika saker i Finland och sitt hemland och att i gemensamma samtal se orsaker och konsekvenser.

Att lära känna de andra studerandena och finländare är viktigt för studierna. För att lyckas med språkinlärningen måste man interagera och samarbeta med andra. Vi intervjuar förbipasserande och representanter för olika yrken och ordnar samtalsträffar med pensionärsgrupper. Vi gör aktivitetsbetonade uppgifter på olika ställen, såsom biblioteket och återvinningscentralen. Vi lär oss språket varje dag i samarbete i små grupper som byts ut. Vi övar lika mycket på att lyssna på andra som på att prata. Som min tidigare studerande sa: ”finskakursen är en plats där världsmedborgare studerar tillsammans och hjälper varandra”.

I utbildningen bekantar sig eleverna också med den närmaste omgivningen. Lärarna stödjer studenten att bli en självständig aktör genom olika aktivitetsbetonade övningar. Vi lär oss bete oss utan rädsla och ansvarsfullt både i naturen och i den byggda miljön. De studerande bekantar sig med den unika naturen på sin nya bostadsort och med allemansrätten.

Att lyssna på livshistorierna för människor från olika kulturer visar det unika i livet. De unga som har studerat i MANU kan se världens problem och människornas svagheter ur många olika perspektiv. Människor från hela världen har en mängd outtalad kunskap såväl om klimatförändringar som om hur det känns att lämna bakom sig ett hemland som tidigare generationer har bombat sönder, dess natur och samhället där. Miljökatastrofer och rasism får ett mer mångfacetterat ansikte när det sitter människor från 15 olika länder i klassrummet. I allmänhet saknar de studerandena, förutom de människor som de lämnat bakom sig i hemlandet, också platser som de älskar – stränder, skogar och berg.

När jag börjar prata med mina studeranden om koldioxidavtrycket känner jag mig dum. Mina studeranden med anspråkslösa levnadsvanor skulle kunna lära mig mycket om cirkulär ekonomi, måttfullhet och gemenskap. Att acceptera sin egen ofullständighet är en förutsättning för bildningsprocessen. Som lärare behöver jag inte utifrån berätta vad som är rätt och värdefullt. Jag vandrar tillsammans med mina studeranden i samma process av ekosocial bildning mot en mer hållbar livsstil och ett samhälle som accepterar mångfald. Mina kloka studeranden, som glöder av livsglädje och har upplevt mycket i sina liva, kan själva se betydelse i saker och ting och tillsammans söka lösningar för framtiden.

Text:

Leena Lempinen, lärare i finska som andraspråk, Manu-utbildning

Bilder:

Vaula Paunila, samordnare för Manu-utbildningen

Print Friendly, PDF & Email

Kulturell hållbarhet – vad kan konstfostran fostra hos en människa?

Inkeri Kivimäki

Recitationskonstnären och skådespelaren Inkeri Kivimäki arbetar vid Esbo arbetarinstitut som timlärare. Nedan följer hennes personliga berättelse om kulturens betydelse för människan och om hur kulturen vandrar från generation till generation. Texten illustrerar också vikten av konstfostran genom lärarens personliga erfarenhet.

 

Motivet för mitt skrivande är att bevara en kontaktyta med det levda livet och öka min tilltro till framtiden. Tilltro betyder också frihet, frihet att leva där ingen annan vet bättre vad som är bäst för mig.

Monologen Lehtorinrouva i Maila Pylkkönens samling Valta avslutas så här:

 

”Jag är en mellangeneration. Jag har inget att lära

mina barn.

De får sina själar själv.

Framtiden finns där för dem

naturlig, utan dramatik.

Historian är naturligt avlägsen för dem, deras fars arbete

liksom fädernas andra verk,

är det en historia. En rad böcker.”

Maila Pylkkönen, samlingen Valta

 

Samlingen publicerades 1962.

Texten gör mig nästan illamående. Men det är bra – att vara radikal är att gå till rötterna (från Juha Suoranas bok Radikaali kasvatus, s. 11). Så jag börjar med det som är början för mig.

Valokuva: Noora Siltanen

Min mor växte upp i hörnet av ett torp i en sjubarnsfamilj, där barnen turades om att gå i skolan under vintern eftersom det inte fanns tillräckligt med skor för alla. Min mors far var en respekterad bybo som försökte försvara de svagaste och därmed befäste de förtrycktas pedagogik även hos sin avkomma. Han använde sin helande kraft när det behövdes, utan att göra en stor sak av det. Han

lärde min mamma att läsa, så att hon varje kväll kunde läsa historier vid matbordet för hela familjen. När hon växte upp fick min mor gå på kvällsbjudningar på det villkor att hon när hon kom hem skulle framföra hela programmet med sånger och dikter för sina föräldrar som detta gav stor glädje. Med denna metod för konstfostran lärde sig min mor inte bara att uppträda, utan också att fly från konsumtion när till och med programmet från kvällsbjudningar återanvändes.

 

Eftersom min far var ättling till ryska flyktingar och min mor evakuerades från sitt hem i norra Karelen två gånger under sina barndomsår, växte i dem båda en djup vilja till fred och en önskan att hjälpa sina svagare. Vi barn fick från en mycket ung ålder delta i olika konstklubbar för att få upp ögonen för en värld av möjligheter. På så sätt fanns konsten hos oss som något som främjade en andlig tillväxt och fördjupade känslor, tankar och vilja.

Men när jag ännu i femårsåldern inte sjöng bestämde sig min pappa för att se om jag kunde lära mig att läsa upp dikter. Här är den första jag övade på:

 

Du bad mig att berätta en saga, min vän,

om ett fjärran land och en tapper prins.

Jag berättade den finaste sagan om hur den lilla prinsessan

blev tagen av en ond häxa till sin grotta; prinsen kom aldrig.

 

Lyckligtvis hittade mamma också dikten Hämähäkin häät (”Spindelns bröllop”) i min brors läsebok. Vi hade också en riktig diktbok, Lauri Pohjanpääs samlade dikter. Djurdikterna i den som jag övade på gav mig karaktär och självförtroende att göra mycket bra ifrån mig i skolan.

 

Föra sin död kände min far att det var viktigt att berätta för mig hur Tellervo Koivistos självbiografiska bok och Neil Hardwicks bok om utmattning hade gjort ett stort intryck på honom. Dessa verk, även om de endast delvis kan betraktas som konst, de är snarare kulturella verk, gav min fars barndom- och ungdomserfarenheter ord och meningar. Vid 70 års ålder kunde han äntligen säga tack och förlåt, då han bland annat hade fått insikt i varför han som barn inte hade kunnat gråta vid sin mors grav, trots att alla omkring honom tyckte illa om hans tårlösa ögon.

 

Under sina sista år ringde min far upp mig enbart för att säga att det viktigaste i uppfostran är att inrota värdet av skönhet i människan. Det viktigaste i mitt arbete som lärare i dramaämnen bör vara att framhäva betydelsen av känslor och att frigöra mina elevers känslomässiga uttryck. ”Denna värld drivs i slutändan av känslor.”

 

Just känsliga individer kan gagnas av konstfostran, till och med så att de mångfaldigar sig själva som personer. Konst- och färdighetsämnen bidrar till att bearbeta både våra fantasier och förmodad färdig kunskap. Via konstfostran kan man se på sin egenhet utan rädsla, ifrågasätta förväntningar som kommer utifrån och finna sin egen vilja och kraft att förverkliga sitt inre jag.

 

Poesins värld, som jag fick dyka in i när jag var liten, har blivit en skyddande del av min identitet. Det är intressant att tänka på att om språket är ett villkor för jag-medvetande, kanske kan poetiskt språk ha någon betydelse för kvaliteten på jag-medvetandet. Genom min recitationshobby hade jag många möjligheter till personlig tillväxt, kulturell utveckling och framgång även senare. Genom att uppträda och vara med i recitationskretsar lärde jag känna människor, blev snabbt social och fick uppskattning och knöt an till min omgivning via min talang.

 

Minna Canth skrev 1890 ”…Poesi skapar glädje, glädje skapar poesi. Och glädjen är nödvändig, välgörande för både själen och kroppen. Den som vänjer sig vid njutning från förädlande glädje dras inte längre till njutningar som skapar fördärv.”

Jag tror att konstfostran mer än något annat kan hjälpa en person att växa till just sin egen person.

 

Minna Canth skriver i sin presentation (Kodin suuret klassikot, Minna Canth, s. 396): ”Den själ som inte har annat än förnuft och kunskap förtvinar i sin torka. Ombytlig som en vindflöjel i sin tur är den som utan motstånd ger sig hän till känslor och fantasi. Men iskall och stenhård är det hjärta där viljans kraft ensam härskar.”

Det är intressant att filosofen Juha Varto också skriver om denna kyla (Isien synnit, s.108): ”Vi tänker till och med själv att vi behöver de medel som konsten ger oss för att bli av med den kyla som har fångat oss så att världen ger ett intryck av ingenting.”

 

När jag läser Juha Vartos bok Isien synnit, särskilt kapitlet Kaksi ghettoa, tänker jag på att min fars delvisa oberoende av gemenskapen och det sociala gjorde att han kunde ge oss barn utrymme att söka oss själva också genom konst och sticka ut som ansvarsfulla individer. Historian kunde lätt förnimmas vid vårt köksbord och ur den växte vår tro i

själfullhetens ideal.

 

Professorn i vuxenpedagogik Juha Suoranta har sagt: ”Kulturindustrin inkuberar inte guider till ett själfullt liv, inte heller en ny förmåga till moraliskt ansvar, utan uppmaningar att lyda dem på vars sida de största intressena finns.” Och det är därför konstfostran behövs för att förstärka människans intellektuella resurser och öka uthålligheten.

 

Mina föräldrars liv var ett slags konstpedagogiskt projekt, genom vilket historia blev för mig en naturlig stöttepelare med Kalevalas magi och gör mitt arbete som konstpedagog viktigt och berikande – jag är med och vägleder mina elever till kapital som inte kan köpas med pengar.

 

Text:

Inkeri Kivimäki

Recitationskonstnär, skådespelare

Timlärare vid Esbo arbetarinstitut

Print Friendly, PDF & Email

Rör på dig och må bra – mot ekosocial bildning!

Kuvituskuva

Vi inom ämnesområdet fysisk aktivitet, hälsa och välbefinnande vid Arbetarinstitutet, Omnia, har vaknat upp till ett nytt ekosocialt tänkesätt och förstår att vi befinner oss mitt i en stor förändring av verksamhetskulturen. Vårt mål är att planeringen, genomförandet och utvecklingen av verksamheten i vårt ämnesområde ska styras av de begrepp som definierar ekosocial bildning: ansvarstagande, måttfullhet, en systemisk relation till världen och mellanmänsklighet samt av en ekologisk och social värdegrund. Genom att observera och studera hur verksamheten i vårt ämnesområde påverkar relationen mellan människa och natur, samspelet mellan människor och ökat ansvarstagande kan vi utveckla och förändra vår verksamhet på individ- och organisationsnivå mot handlingssätt som är i linje med ekosocial bildning.

Utgångspunkten för vårt ämnesområde är en förståelse av människan som en individuell fysiologisk och psykosocial varelse. Vi förstår också att hälsa grundar sig på en sund livsmiljö. Målen för vår verksamhet är att skapa ett fundament för ett bra liv genom att uppnå tillräcklig fysisk förmåga. Vi uppmuntrar alla att hitta ett sätt att röra på sig som passar just en själv.

Vid Esbo arbetarinstitut är ämnesområdet fysisk aktivitet, hälsa och välbefinnande stort. Vi anordnar årligen hundratals kurser för tusentals människor och sysselsätter över 100 timlärare.

I vårt kursutbud ingår konditions- och hälsoträning, vattengymnastik, välfärdskurser, dans i olika former, akrobatikgrenar, föreläsningar och specialkurser. Vi ordnar kontaktundervisning och undervisning på internet året om. Våra undervisningsspråk är finska och engelska. I vårt utbildningsutbud finns något för både nybörjare och erfarna motionärer. Vi lär ut grundläggande idrottsfärdigheter och olika grenar. För att säkerställa välbefinnandet erbjuder vi också kurser om sådant som har med välbefinnandet att göra, till exempel kost, återhämtning och sätt att förbättra den psykiska hälsan. Våra studerande är vuxna, seniorer och familjer.

Mot bakgrund av ovanstående är vi en regional och stor aktör. Våra ekosociala riktlinjer är viktiga både på individnivå och i en större verksamhetsmiljö. Vi samarbetar på många olika sätt med bland annat Esbo stad, vars strategiska mål är att vara ”Finlands rörligaste kommun”. Verksamhetens omfattning och effekt ökar vår känsla av ansvar för att åstadkomma ekosociala förändringar. Det gör vi genom att sprida sättet att tänka genom hållbar utveckling i all vår verksamhet.

”Snabbhet spelar ingen roll om riktningen är fel.”
M. Gandhi

Fysisk aktivitet ger ett bra liv – utan materia och utan att behöva ge upp något

Rörelse är ett av människans grundläggande behov. Rörelse bidrar till bättre hälsa generellt, berikar livet och gör det möjligt att uppnå målen för mänskligheten. Rörelse i alla dess former är snällt mot naturen, eftersom målet och produkten är människors eget och kollektiva arbete som inte ger något materiellt slutresultat.

Att vara en del av en hobbygrupp ökar känslan av delaktighet och social interaktion. Genom att samlas för motion, oavsett gren, använder vi vår tid på ett meningsfullt sätt, där konsumtion eller förbrukande av naturtillgångarna inte är inblandat. Att bry sig om varandra och uppleva saker tillsammans ökar känslan av tillfredsställelse och vi känner att vårt liv är värdefullt.

Den största naturtillgången som vi använder när vi rör på oss är vår egen kropp och dess begränsade resurser. Genom att acceptera våra egna begränsningar kan vi bättre förstå och acceptera att även planetens bärkraft är begränsad.

Att förbättra den psykiska hälsan ökar inte konsumtionen av naturtillgångar, och är därmed ekologiskt hållbart, till skillnad från att öka det materiella kapitalet. Att öka humankapitalet bidrar till en större förmåga hos människan och att identifiera sina egna styrkor hjälper människan att definiera måttfullhet och tillräcklighet. Vad behöver vi mer av? Vad behöver vi mindre av? Detta är viktiga frågor som, enligt den ekosociala värdegrunden, visar vägen till en hållbar framtid.

”Utan glädje finns det inget liv, även om en man har tolv bilar, sex hovmästare, ett slott, ett privat kapell och ett skyddsrum.”
Henry Miller

Ekosocial bildning i vardagen

Vi ordnar lokal undervisning i hela Esbo så att studenterna kan idka hobbyer i sitt eget närområde. Vi strävar också efter att ta hänsyn till avståndet mellan lärarens bostadsort och den plats där arbetet utförs. Vi uppmuntrar studenterna och lärarna att gå och cykla. En kort väg till arbetsplatsen och hobbyerna ger oss mer fritid och tiden som vi får över skapar ett mervärde för oss i livet som vi kan använda på det sätt vi väljer.

Införandet av webbundervisningen, som är platsoberoende, har gjort det möjligt för nya grupper av studenter att delta i en handledd, gemenskaplig motionsgrupp. Med etableringen av webbundervisningen skapas möjligheter att ordna ny slags meningsfull undervisning och annan verksamhet som ökar delaktigheten. Distansmöten underlättar personalens deltagande i den gemensamma utvecklingen, skapar gemenskapsanda och förbättrar allas arbetshälsa.

Genom att återanvända idrottsutrustning kan vi säkerställa en långsiktigt, ekologiskt hållbar användning av varor. Återvinning och kreativ återanvändning av varor är nära kopplade till den cirkulära ekonomi som vi behöver för att bevara den biologiska mångfalden och vår livsmiljö. Vi informerar om skötseln av idrottsplagg och utrustning, vilket skonar miljön. Spridningen av läromaterial och annan information sker via elektroniska kanaler.

Vi lever som vi lär ut, med andra ord är vi alltid medvetna om våra val i förhållande till naturen och våra medmänniskor. När vi planerar verksamhet för fysisk aktivitet, hälsa och välbefinnande måste vi i enlighet med Arto. O. Salonens ord handla på sätt som bevarar naturens livskraft och möjliggöra aktiviteter som ökar deltagarnas upplevelser av att deras liv är meningsfullt och värdigt. Vi vill vara en del av lösningen och för vår del bidra till att möjliggöra en gemensam god framtid.

Intrigen för ett bra liv kristalliseras i två saker – naturens livskraft och en upplevelse av att livet är värdefullt.”
Arto O. Salonen

Text:

Taina Avo, idrottslärare med planeringsansvar, Arbetarinsitutet, Omnia

 

Mia Nirhamo, pedagogikexpert inom området idrott och motion, Arbetarinstitutet, Omnia

Källor:

Print Friendly, PDF & Email

Välmående och sinnesro från handarbeten

Kuvassa Aija ROuhiainen

Handarbeten ger välbefinnande, upplevelser och färdigheter att skapa med händerna. Handarbetsundervisningen bidrar till gemenskap, delaktighet och tolerans och stärker tilliten till de egna färdigheterna. Kursverksamheten ger möjligheter till möten och skapar sociala nätverk.

Detta är de saker som gör livet värt att leva och vars stärkande ökar våra upplevelser av ett gott liv i all oändlighet.

Aija Rouhiainen, timlärare vid Arbetarinstitutet, Omnia håller kursen Vanhat vaatteet uusiksi (”Redesign av gamla kläder”) där allt ovan stående förverkligas. Samtidigt har studenterna möjlighet att dyka in i fascinationen med att piffa upp gamla kläder och lära sig att ge gamla kläder en ny chans.

Nästan allt går att göra med gamla kläder: du kan ändra plaggets storlek och användningsändamål, förnya efter nya trender, dekorera ett tråkigt plagg för att ge det ett nytt utseende och återanvända det gamla plaggets material i ett nytt plagg. Att lappa och laga kläder sparar på naturens resurser och är hållbar utveckling i sin bästa form.

Nedan berättar Aija hur handarbeten också kan ge sinnesro i livet.

SINNESRO GENOM HANDARBETE
Coronatiden överraskade oss alla. Ett osynligt hot och strikta sociala restriktioner steg in i våra liv. I medier har det skrivits mycket om hur människorna har upplevt tiden då världen krympte till det egna hemmet.

När jag läser om människornas ångest och erfarenheter är jag tacksam över en lycklig slump som min familj råkade ut för. Vi bor i ett flerfamiljshus från 1950-talet och i huset gjordes stambyte i början av året. Jag är verkligen händig av mig och kan göra mer än bara designa och sy nya plagg av gamla. Min man och jag bestämde att under tiden då vi inte kan bo hemma på grund av stambytet, skulle jag måla om hela vårt hem. Därmed tillbringade jag all min fritid hemma från mitten av februari. Med andra ord isolerade jag mig från andra redan då. Vårt hem fick ett nytt utseende och målandet förde bort tankarna från coronan och all ångest som den innebar. Jag målade alla ytor: dörrar, väggar och tak. Grundmålningen är enkelt och avslappnande, men dekormåleri kräver en stabil hand och mycket tålamod.

Keittiö

Jag har målat ett mönster på köksväggen baserat på mönstret från ett tyg från 1950-talet. Mönstret målades för första gången för 15 år sedan. I och med stamrenovering var vi tvungna att ta bort bänkskåpet under diskbänken och göra ett hål i väggen så att avloppsröret kunde monteras. Efter att entreprenören byggt upp väggen igen målade jag upp mönstret på nytt på väggen. Samtidigt fräschade jag upp den 15 år gamla målningen och målade också om resten av väggen. Jag fixade till den gamla målningen med 2–20 mm penslar! Mönstret är alltså detsamma men nu är färgytorna åter fräscha. Väggen är som ny. Min man och jag byggde nya träytor till en gammal stegpall och bytte ut den orangefärgade plasten. Metalldelarna spraymålade jag med en fräsch vit färg.

Lampskärmen fick på sig en kjol av gula plastpåsremsor.

Nu har vi packat upp även de sista flyttkartongerna och inrett vårt hem på i stort sett samma sätt som före stamrenovering: Här finns vintagemöbler och en väldigt nostalgisk atmosfär i 1950-talsanda. Alla möbler och lampor i vårt hem är begagnade. Den här gången har vi dock skalat ner vissa saker och skapat en enklare inredning. Det var ganska lätt att göra i samband med flytten (= först ut och sedan tillbaka hem). Man ser saker med nya ögon när man har varit borta hemifrån i flera månader. Den nya tydligare stilen syns kanske bäst i antalet prydnadsföremål och en ännu noggrannare placering av inredningselementen.

När jag målade vårt hem funderade jag på hur mycket jag tycker om att göra saker med händerna. Det blir underbart fräscht och fint när man målar och man ser slutresultatet ganska snabbt. Att måla mönster tar däremot mycket tid och man får vänta ett bra tag på det slutgiltiga resultatet. Då är det bra om man njuter av själva processen också.

Jag fördjupar mig med samma iver när jag ska sy om gamla kläder. Jag köper inga nya kläder (förutom underkläder) och jag gör om nästan alla kläder som jag fyndar på loppisar. Ibland tar det flera timmar innan man ser resultatet av sitt arbete, och därför måste man även gilla själva arbetet med plagget. Ibland är det svårt att göra om ett plagg, men då kan man utmana sig själv och så småningom glädjas åt att man slutfört projektet. Jag har märkt att för mig är handarbetsprocessen alltid lika viktig som ett bra resultat. I bästa fall ger handarbetet glädje och sinnesro.

kuvituskuva hame

Jag gjorde en svart jeanskjol för tre år sedan. Jag köpte vida jeans på loppis och färgade byxbenen svarta. Jag klippte delarna till kjolen av byxbenen. Jag gillar olika mönster och dekorerade kjoldelarna med mönster som jag klippte från en gammal läderjacka. Siffrorna på kjolen har en särskild betydelse för mig, eftersom jag har dekorerat kjolen med min egen, min mans och våra döttrars födelsedagar. Siffrorna kopplas samman av ett labyrintmönster av läder som täcker hela kjolen.

Jag har inte haft ett arbetsrum på nästan fem månader. Mitt arbetsrum ligger nämligen i samma bostadsaktiebolag som vårt hem. Som tur kommer jag ändå snart att kunna städa och ställa i ordning arbetsrummet så att ja kan arbeta där. Materialet står nerpackat i plastsäckar och -påsar i mitt arbetsrum och jag har märkt innehållet i alla knyten med tejp: elastiska material, bomullstyg, svart läder, kläder som väntar på att bli uppiffade och så vidare. Som tur litar jag på en hållbar stil i stället för mode; då känns även gamla loppisfynd fortfarande aktuella. Min återanvändningsblogg på adressen aijarouhiainen.blogspot.com har tagit en paus på grund av allt jäktande med renoveringen och flytten, men jag avser fortsätta att blogga så fort allt lugnar ner sig.

Jag hoppas att medborgar- och arbetarinstituten kommer att kunna återgå till kontaktundervisning igen på hösten. Jag hoppas att se dig på min redesignkurs – förr eller senare.

Aija Rouhiainen
Kläddesigner
Lärare i redesign
Bloggare

Print Friendly, PDF & Email

En kulturell bro till en hållbar framtid

Kulturell hållbarhet inom teater- och litteraturämnena vid Esbo arbetarinstitut

Kedjan av generationer

Vi är det förflutna, vi är nuet, vi är framtiden. Vi är en stark länk i kedjan av generationerna.

Vi har fått i uppdrag att slå vakt om ett värdefullt arv. Att bevara och föra vidare kulturarvet från en generation till en annan är en del av en kulturellt hållbar utveckling, en del av ett historiskt kontinuum.

Vi måste visa lyhördhet och vara vaksamma i läsningen av mänsklighetens grymma historia, så att vi kan lära oss av det förflutna och tygla orättvisor.

Naturen som ett livsvillkor

Principen för hållbar utveckling är att skapa nuvarande och kommande generationer goda förutsättningar för livet.

Ekologisk hållbarhet är grunden för allt.

Människans roll i den kristna traditionen har varit att bruka och värna om jorden.

Att värna om naturen är bekant för finländarna sedan urminnes dagar.

Ett kargt, vackert land behöver inte människan. Människan däremot är beroende av naturen och av andra människor.

Det ligger i vårt gemensamma intresse att värna om naturen och om oss själva som en del av den. Det är vårt livsvillkor.

Naturen är stor och människan så liten.

Kulturell hållbarhet – ett brett begrepp

Kulturell hållbarhet är ett brett begrepp. Det innebär att man accepterar både den egna och främmande kulturer och

respekterar olikheter.  Det innebär byggande av broar mellan människor och nationer.

Kulturell hållbarhet är därför också fredsfostran. Det innebär att man löser

konflikter med ord.  Att man tyglar girighet, själviskhet och maktbegär. Att man delar det gemensamma goda.

En kulturellt och socialt hållbar utveckling är rättvist bemötande av andra.

Alla har samma människovärde, ett odelbart värde.

Kulturell hållbarhet vid Esbo arbetarinstitut

Kulturell hållbarhet genomförs i litteratur- och teaterämnena vid Esbo arbetarinstitut enligt röda tråden-principen.

Den genomsyrar allt.

Den kulturella hållbarheten står i centrum i kursutbudet och undervisningen, på föreställningar och evenemang.

Vi lär oss om det finländska kulturarvet och om främmande kulturer på teaterintroduktionskurserna (”Tutustu teatteriin”),

i studiecirklarna för litteratur och drama, på föreläsningar och skrivarkurser.

Relationen mellan människa och natur kan reflekteras till exempel på kursen Voimaa runoudesta ja luonnosta (”Kraft från poesin och naturen”) som ges under den kommande hösten.

Naturförhållandet är viktigt för finländarna, det finns knappast en bok, dikt eller pjäs som inte skulle beröra naturen på något sätt.

Recitationsgruppen Momentum besökte skolor och uppträdde på bokmässan i Åbo 2019 med sin poesiföreställning Pilvet ovat jatkuvassa kehitystilassa (”Molnen befinner sig i konstant utveckling”).

Recitationsgruppen Momentum

Föreställningen som hade byggts kring dikter med ekologiska teman och naturteman behandlade de attityder och känslor som klimatförändringen och miljödebatten väcker.

Den mer traditionella naturpoesin lät lyssnaren att stanna upp för att reflektera över människans urgamla relation till naturen.

Videon Pieni lehdenjakajatyttö (”Lilla tidningsutbudet”) som våra unga studenter skapade under coronakarantänen tog naturen till människan.

Antikrigsfilmen Samaa unta (”Samma dröm”), en sann historia om unga älskande under fortsättningskriget,

som gjordes i samarbete mellan Esbo arbetarinstitut och Omnias video- och audioverkstad var fredsfostran.

Affisch till filmen Samaa unta

Om värden

Omnias värdegrund, allas lika värde och jämställdhet, är kulturell hållbarhet.

Vid Esbo arbetarinstitut är varje student en individ, en unik person.

Vår storlek som människa är vårt sätt att bemöta andra människor.

Som Eino Leino sade:

 

”Åh människor, förstå varandra, så skulle ni inte vara så hårda!

Varför skulle vi inte alla eniga kunna vara?

Och om en skulle brytas ned, skulle de andra finnas där som stöd.

Åh människor, acceptera varandra!

Så stor, så stor är jorden. ”
Eino Leino

Tretton berättelser, elva ryamattor

Ett av de senaste projekten med målet att bygga kulturella broar var

ett verk av ryamattor och poesi som skapades i samarbete mellan handarbets-, litteratur- och teaterämnena.

Verket är en vävnad med många röster där många konstformer möts och i dess skapande deltog ett femtiotal studenter vid Arbetarinstitutet Omnia.

Inom projektet byggdes broar mellan människor, generationer, ämnesområden och traditioner.

Grundundervisningsgruppen inom handarbetskonst gjorde ryamattorna, Runoriihi komponerade texterna, Tapiolan lausujat framförde dikterna,

och ungdomarna vid Omnias audio- och videoverkstad spelade in verket. Allas insats var viktig.

Ryamattan i videon är Sanna Kokkonens Sini-must-valge (”Blå-svart-vit”) till vilken Sirpa Verkka skrev dikten Ihan niin kuin me (”Precis som vi”).

Ryamattan och dikten hänvisar till brödrafolket i Estland, dikten dessutom även till en älskad.

”Blåvitsvart är vår färgkod som ett bekant hav som förenar oss 

alltså en älskad förtrogen, … precis som vi.”
Sirpa Verkka

Även detta är kulturellt hållbar utveckling.

Text:

Sari Tenhunen

Planeringsansvarig i teater och litteratur

Arbetarinstitut, Omnia

Print Friendly, PDF & Email

Pratstunder och ekosocial bildning

Juttu-tupa logo

Juttu-tupa-verksamheten bygger på ett koncept som tagits fram av Hjärnförbundet rf och den har anordnats i kursform vid Esbo arbetarinstitut ända sedan 2011. Juttu-tupa-verksamheten är avsedd för personer med afasi till följd av en hjärnblödning eller stroke. Afasi medför olika slags svårigheter med att producera och förstå tal och med läsning och skrivning. Ofta har personerna också motoriska svårigheter som den cerebrovaskulära sjukdomen har orsakat, till exempel högersidig förlamning.

Juttu-tupa-gruppernas syfte är att främja delaktighet, förebygga social utslagning och att erbjuda möjligheter att kommunicera trots afasin. Växelverkan övas i en trygg miljö med hjälp av handledning och kamratstöd.

Ekosocial bildning som metatema

Förra hösten var den röda tråden i Juttu-tupa-verksamheten gemensamma aktiviteter och vi gjorde bland annat en film, dekorerade en tårta och spelade spel. Till vårterminen hör ofta temahelheten natur och miljö. Under tidigare år har vi behandlat frågor som plastfrihet, sopsortering och koldioxidavtryck. Eftertanke kring miljöfrågor och de egna valen samt delaktighet och sociala aktiviteter är alltså en viktig del av innehållet i Juttu-tupa-verksamheten.

Under våren har många nya tankar ur perspektivet för ekosocial bildning lyfts fram även inom Juttu-tupa-verksamheten. Redan i januari diskuterade vi coronaviruset som dök upp på nyheterna och lärde oss om virusens värld. Vi hade ingen aning om vad de kommande månaderna skulle föra med sig.

Corona tog oss online

När coronaviruset avbröt kontaktundervisningen beklagade jag framför allt att Juttu-tupa-verksamheten uteblev. Gruppträffarna är ett andningshål för många deltagare och den erbjuder viktiga sociala kontakter. Jag övervägde olika alternativ för att fortsätta kursen och när jag hörde exempel från andra Juttu-tupa-grupper i Finland, bestämde jag mig för att föreslå till gruppen att vi skulle fortsätta verksamheten online.

Juttu-tupa verkkotapaaminen

Juttu-tupa-träff online

Juttu-tupa i samarbetsrummet

Två av tre deltagare i Juttu-tupa-gruppen i Mäkkylä var redo att delta på distans, så jag skapade ett samarbetsrum där vi fortsatte kursen.

Fiilismittari, jossa hyviöiden avulla voi kertoa mikä on fiilis

Pulsmätare med emojin med vilka man kan berätta hur man mår

Vi använder pulsmätaren för att gå igenom hur alla har haft det.

Blackboard Collaborates funktioner stöder kommunikationen

Blackboard Collaborate visade sig vara ett utmärkt och tillräckligt enkelt verktyg för att träna på och delta i kommunikationen. Det var trevligt att se bekanta ansikten via videoförbindelsen. Vi tog ett steg i taget och kunde till slut vi göra nästan allt som vi hade kunnat göra i ett klassrum, i själva verket faktiskt till och med mer.

Kuvituskuva, Oma esine, Näytä valitsemasi esine muille ja kerro siitä.

Eftersom inte alla i gruppen kan producera tal eller skriva visade sig ritverktyget vara ett utmärkt hjälpmedel. Användaren kan rita med musen eller på mobila enheter med fingret för att visa/välja rätt alternativ bland det som visas. Handuppräckningsfunktionen gör det enkelt att svara utan ord. Alla ser varandras gester över videoförbindelsen. Vi spelade också Pictionary: jag gav ett ord i ett privat meddelande via chatten och sedan turades gruppen om med att rita och gissa.

Kuvituskuva, P-kirjain ruoka

Tack vare tekniken innebar det fysiska avstånd som coronaviruset tvingade oss till inte social isolering. Det har varit ett nöje att stödja delaktighet och social hållbarhet även online. Onlineträffarna har sparat resetid och taxikilometrar. Vi har sparat papper och utskrifter när whiteboarden är på internet. Vi har fått besöka många människors hem och träffa deras husdjur. Känslan av samhörighet har ökat. Genom att testa på något nytt har vi lärt oss nytt.

kuvituskuva, piirretty kerrostalo

Text och bilder:

Satu Luhtanen

Planeringsansvariglärare

Arbetarinstitutet, Omnia

Print Friendly, PDF & Email

Mot en bättre morgondag – undervisning i huslig ekonomi och ekosocial bildning

Kuvituskuva, kidneypapuja

På Eloseminaari i höstas (20.8.2019) ställde Erkka Laininen från OKKA-stiftelsen under sin föreläsning frågan om ekosocial bildning och en hållbar framtid: ”Vad handlar framtidens utbildning om – kunskaper och färdigheter eller bildning?”. Jag tyckte att frågan var relevant och började som lärare i huslig ekonomi fundera på hur jag själv skulle svara på den. Som utgångspunkt för undervisningen i huslig ekonomi ses lätt lärandet av kunskaper och färdigheter inom området till kursdeltagarna, men hur syns bildning i undervisningen i huslig ekonomi?

Erkka Laininen fastställer att begreppet ekosocial bildning består av fyra olika delområden: ansvarstagande, systemiskt tänkande, mellanmänsklighet och måttfullhet.

Detta ansvarstagande syns i Omnia som ekonomisk, social, ekologisk och kulturell hållbarhet. I min undervisning i huslig ekonomi återspeglas detta bland annat genom att jag lär ut kunskaper om återvinning, vägleder kursdeltagarna att tänka på WWF:s rekommendationer när de väljer råvaror eller vägleder dem i användningen av matsvinn. Inom området kulturell hållbarhet syns mitt ansvarstagande bland annat i mitt mål att utforma mångsidiga kurser. Till exempel på de kurser där vi lär oss att baka karelska piroger för jag vidare vårt kulturarv, medan de internationella matlagningskurserna hedrar olika kulturer genom att lyfta fram hemligheterna i deras matkulturer. Jag diversifierar också min undervisning genom att planera och undervisa etniska kurser tillsammans med människor som har vuxit upp i den matkultur som behandlas. Jag strävar efter att erbjuda kurser så jämlikt som möjligt till olika målgrupper, vilket främjar ansvarstagande i fråga om social hållbarhet. Ekonomiskt hållbar och ansvarstagande undervisning eftersträvas till exempel genom att minimera råvarusvinnet på kurserna.

Ett annat delområde inom bildning innefattar systemiskt tänkande. Systemiskt tänkande fokuserar på sådana val, med vilka vi kan påverka miljön och människors liv globalt. I praktiken syns detta till exempel i att vi på kurserna diskuterar våra val – det vi äter, det vi köper eller hur vi gör saker etiskt och ekologiskt i köket.

Kuva vihanneksista, perunoita, tomaattia, kesäkurpitsaa, salaattia

 

Erkka Laininen nämner mellanmänskligheten som bildningens tredje delområde. På mina lektioner i huslig ekonomi försöker jag som lärare ge uppmärksamhet och positiv feedback till kursdeltagarna så att alla deltagare kan uppleva att de får sin röst hörd och känna sig värdefulla. Jag arbetar för gruppbildningen genom att skapa en så öppen atmosfär som möjligt. På så sätt har vi en bättre chans att knyta och utveckla relationer, så att vi kan vara ”någon för någon”, som Franklin uttrycker det.  Neurologen och psykiatern Viktor Franklin (1905–1997), som är känd för sitt arbete inom utveckling av logoterapi, anser att detta ”att vara någon för någon” kan betraktas som människans yttersta syfte.

Och hur syns bildningens fjärde delområde, måttfullhet, i min undervisning i huslig ekonomi? Coronaviruset, som härjar som en global epidemi, har fått oss att reflektera över vad som kan anses vara måttfullt. Enligt min åsikt uppstår måttfullhet genom mening. Vad är meningsfullt just i den här livssituationen? Meningsfullt för mig är framför allt hur jag ställer mig till och förhåller mig till andra i den rådande situationen i världen.

Som lärare i huslig ekonomi föregår jag med gott exempel genom att visa tålamod och prioritera andra människors hälsa före mina egna behov. Därmed kommer kurserna i huslig ekonomi nu att pausas och vi bör fokusera på viktigare frågor, nämligen på att skydda vår egen hälsa och den för alla i vår närhet.

I denna oväntade och utmanande situation skulle det kunna ses som måttfullt att ta en paus från vissa saker. Låt oss sträva efter att skapa framtidstro i kretsen av våra närmaste och bära varandra mot en bättre morgondag. Vi ses på kurserna när säkerheten tillåter det! Tills dess, låt oss hjälpa varandra och komma ihåg att vara ”någon för någon”!

Text
Marika Salonen
lärare i huslig ekonomi vid Arbetarinstitutet, Omnia
Fil. mag. i pedagogik, lärare i huslig ekonomi, logoterapihandledare

 

 

Print Friendly, PDF & Email

Transformativt lärande – lärarutbildning

kuvituskuva professori Arto O. Salonen

Fredagen den 7 februari träffades en hel sal med lärare från Arbetarinstitutet Omnia och Esbo Arbetarinstitut i Hagalund för att fundera och diskutera om temat transformativt lärande. Professor Arto O. Salonen föreläste om transformativt (förnyelseinriktat) lärande inom vuxenutbildningen.

Nedan följer en sammanfattning av de viktigaste tankarna i Salonens verkningsfulla och tankeväckande föreläsning:

Det finns ett samband mellan alla människor på jorden. Det är viktigt och aktuellt att förändra vårt sätt att tänka om att höja levnadsstandarden i riktning mot att höja livskvaliteten. Byggandet av det finländska välfärdssamhället är en enastående framgångssaga. Ändå går vi i pension i allt yngre åldrar på grund av depression, eftersom människor känner att de bara existerar för den ekonomiska tillväxten. Vi har fina kulisser, men pjäsen saknar intrig – vi behöver mening i livet och ett nytt slags lärande. Svaret på detta är transformativt lärande. Människan uppfattar sig själv som en del av ett övergripande system – en vävnad – och finner mening i tillvaron genom detta. Det viktiga är att handla, bli lösningsorienterad, och det enda sättet att göra detta är att vara människa. Vilka skäl har jag för min existens?

Hurdant skulle ett samhälle som stärker livets meningsfullhet och människors värdighet kunna vara?  Till exempel ett samhälle som eliminerar underprivilegiering, ökar barns välbefinnande och bygger upp ett bra samhälle för de äldre att leva i. Kan det vara så att meningen med bildning och utbildning är att sträva efter något ädlare, frågar Salonen.

Det är viktigt att känna sig värdefull eftersom man är född som människa (oförytterligt människovärde). Vill vi leva så att framtiden är nöjd med oss? Det är viktigt att utveckla det goda som finns i oss – även förmågan att vara människa.

Visste du? Varje kilometer som människorna går till fots ger samhället nytta till ett värde av 37 cent. Varje kilometer som färdas med bil åsamkar samhället skada till ett värde av 11 cent. Här möts egenintresset och vårt gemensamma bästa. Och detta kan vi endast uppnå om människan känner att hon är en del av en gemensam vävnad.

Hur ser vi på livet, vilken sorts tolkning av världen har vi? Tekniska medel ser till att det går fort, men människan visar vägen.

Planetariskt tänkande är en nödvändighet. Gnistan till det tänds genom att kombinera förnuft, känsla och fantasi. Grunden för ett blomstrande liv är immateriell, överflödande och tillgänglig för alla.

Redan under föreläsningen uppstod en livlig diskussion och många hade nya tankar i huvudet när de lämnade träffen för att fortsätta sin eftermiddag.

Text: Kristiina Santala, informatör

Bild: Tuula Alanko, utbildningschef

Print Friendly, PDF & Email

Ekosocial bildning- ett värdeval

I Omnia Espoon työväenopistossa och Esbo arbis har man under hösten 2019 inom personalen definierat vad ekosocial bildning innebär hos oss i arbetarinstitutet. Materialen från workshoparna samlades in på en padlet-vägg där de anställda kunde kommentera värdena.

Som resultat fick vi 16 värden med vilka vi kan utföra gärningar samt tillvägagångssätt som främjar hållbar framtid i våra institut.

Principerna för ekosocial bildning hittar du här.

Kuvituskuva. kuvakaappaus Padlet -seinästä
Print Friendly, PDF & Email

Tulevaisuuskoulu på besök

kuvituskuva. Tulevaisuuskoulu logo

Lärarna samt övrig personal i Espoon työväenopisto och Esbo Arbis var på fredagen den 15.11 bjudna till skolbänken i Tulevaisuuskoulu .

Otto Tähkäpää och Teija Peura från Tulevaisuuskoulu ledde en inspirerande och minnesvärd förmiddag. Vi fick en kort lärokurs om framtidsforskning och framtidstänkande. Vi lärde oss att det är för oss alla viktigt att utveckla våra färdigheter inom förutseende och framtidskunskap. 

Vi fick öva på framtidstänkande genom att fundera på hur våra liv kommer att se ut om hundra år. Vi skrev även recept för lärande i framtiden.

Print Friendly, PDF & Email

Höstens Opeareena i Tapiola

Kuvituskuva Omena

Höstterminen inleddes traditionellt med opeareena för timlärare. Opeareena är ett forum där timlärare vid Espoon työväenopisto får information om aktuella teman samt träffar varandra.

I höst bestod Opeareena av olika kontroller där timlärarna fick information om institutets verksamhet samt undervisningsrelaterade teman. En av kontrollerna var kontrollen för ekosocial bildning och hållbar utveckling, där man med timlärarna gick igenom arbetarinstitutets mål för hållbar utveckling. Vid kontrollen samlade man även in timlärarnas kommentarer och tankar kring temat.

I timlärarnas svar lyftes särskilt teman i samband med välbefinnande, gemenskap, färdigheter samt digitalitet fram. Lärarna kände igen de olika delområdena inom hållbar utveckling i sin egen undervisning.

Kuvituskuva: työpajojen vastauksien yhteenveto mindmappina
Print Friendly, PDF & Email

Eloseminaari 20.8.2019

Kuvituskuva. Eloseminaari logo

20.8.2019 arrangerades det för tionde gången  Eloseminaari i Tapiola. Eloseminaari är en gemensam inledning av hösten för Nylands medborgarinstitut, och värden för seminariet byts årligen. Jubileumsårets seminarium hölls i Omnia, Espoon työväenopisto. Seminariets tema var hållbar utveckling.

Kuvituskuva. Eloseminaari yleisöä

Dagens inleddes med en hälsning av ledningen vid Omnia, Espoon työväenopisto. Miia Savaspuro talade om självstyrning. Erkka Laininen gick igenom betydelsen av Ekosocial bildning i undervisningen och Sari Laine från Sitra berättade om hållbar utveckling.

Kuvituskuva
Ote Erkka Lainisen esityksestä "Ekososiaalinen sivistys ja kestävä tulevaisuus" Kuvassa teksti "Mistä tulevaisuuden koulutuksessa on kysymys: Osaamisesta ja taidoista vai sivistymisestä?"

Under eftermiddagen funderade deltagarna i grupper på hållbar utveckling och undervisning. Gruppernas resultat samlades till en prezi-presentation som du kan se här.

Print Friendly, PDF & Email